Jag känner mig lättad. Som att en sten har lämnat mina axlar. Mina ögon är tomma, för ett tag i alla fall, och jag mår bra. Faktiskt bra. Jag lever ett bra liv. Man får inte glömma vad man lever för, vad man är tacksam för. Man ska inte sträva efter något hela tiden, det brukar jag göra. Och det är så fel. Så enormt jävla fel. Man ska faktiskt leva för det man har och vara tacksam för nuet. Det är något jag har tänkt på mycket på sistone. Livet är här och nu. Varför hela tiden sträva efter något bättre? Varför inte bara vara nöjd med det som finns.

För jag har det fan förjävla bra. Jag har alla jag älskar nära mig. Jag har fantastiska vänner. Jag har inte förlorat någon nära. Jag har en underbar familj. Det vore bara själviskt att sträva efter något mer när många andra har det så mycket sämre. Jag har det bra. Och jag är älskad. Det är viktigt att komma ihåg.

Av Forni.

Känner igen mig i henne. I hennes tankar. I hennes filosofier och tankar. Det blir jag lite stolt över. Hon är så bra. Jag vet bara inte riktigt vad som är glädje just nu. Jag fylls ofta av en enorm värme och blir så enormt glad i hjärtat  att jag nästan är på gränsen till att börja gråta. Vad är det för känsla egentligen? Hur mår man då? Vad känner man då. Är jag glad eller ledsen. Jag vet inte. Känns som att mitt liv är en enda stor röra just nu. Jag vet varken ut eller in. Vet varken vad jag gör eller vad livet går ut på. Blir lite stressad och börjar tänka ännu mer. Har kommit in i en jävla veva om livets mening och allt sånt. Vad sjutton liksom..

"Linus. Vet du att du har två egna sidor på Facebook. Där folk kan skriva till dig. Berätta vad dem känner. Jag gör det ganska ofta. För att jag saknar dig så mycket. Det finns så fina texter om dig där. Colin skrev så fint på din födelsedag, han skrev grattis och berättade hur glad han är att han träffade dig. Att han har försökt spela gitarr som dig. Och att ni ska ses snart. Jag hoppas att vi också ses snart. Jag tror inte du vet hur mycket du betyder, hur jobbigt det här är. Att gå igenom livet utan dig. Men jag ska försöka berätta.

Jag minns dig som en ängel Linus. En ängel för mig är världens bästa. En som tar hand om alla, som vill alla väl. En som är vän med alla, en som är god rakt igenom och en som får folk att må bra och skratta. Så minns jag dig Linus, och det gör alla andra också.

Jag minns ditt leende på väg att brista ut i ett skratt, det jag alltid blev mött av i korridoren i skolan och hemma hos er. Jag minns dina fina ögon bakom glasögonen, alltid så glada. Och jag minns din fina röst, alltid så entusiastisk. Men framförallt minns jag din glädje. Den är svår att inte komma ihåg. Du var alltid så glad. Alltid så snäll mot alla. Alltid så fantastisk mot din familj. De saknar dig Linus. Det är jobbigt att se på.
Du betyder mer än du kan ana, jag ser upp till dig. Jag hoppas att jag en dag kan vara lika fantastisk som du. Jag hoppas att så många människor kommer även på min begravning. Och jag hoppas att folk kommer minnas mig som vi minns dig. Jag kan bara tänka mig hur otrolig du hade blivit som en man, som en pappa och som en morfar. Efter dig finns ett stort hål. Och det kommer krävas mycket för att leva med det.

Ibland sätter jag på Sweet Child of Mine och Brusa högre lilla å. Då tänker jag på dig. Och på din begravning. De två låtarna spelades då, dina favoritlåtar. Jag ser dig framför mig då du sitter på en stol och spelar på din gitarr. Du var så duktig. Det är så häftigt att du hade ett så stort intresse.

Du finns fortfarande kvar hos oss Linus. Vi tänker på dig och ler. Du har haft ett så stort inflytande. Du finns kvar i våra hjärtan. Jag ser upp till dig. Och jag tror att du vet det. Jag tror att du vet hur mycket vi älskar och saknar dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Och jag kommer alltid sakna dig. Idag, imorgon. Alltid."

Till dig. Från alla som älskar dig. Mitt hyllningstal som jag höll förra terminen. Nu har det gått två år. Imorgon. Det går inte att förstå. Jag gråter fortfarande. Förstår fortfarande inte. Allt är obegripligt. Det mest obegripliga är att du inte längre finns. Att din familj har förlorat en son, en lillebror och världens finaste kille och vän. Det är orättvist. Jag blir förkrossad. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Jag förstår inte.