Har just stått i Thailand på en takterass och haft ett hav av raketer högst 100 meter över mig. Jag har aldrig varit med om ett så häftigt nyår som det här. Abba spelade vi med Happy New Year och över oss täcktes hela himlen av säkert hundra risballonger och tusen fyverkerier. Det kändes helt fantastiskt, aldrig varit med om något sådant. Dock fick jag en raket i pannan men det är en annan sak, haha. Tur hade jag som inte fick den i ögat, då hade det nog gått illa. Nu är det 2011 men ändå inte, det blir två nyår i år. Det här nya året ska bli bra och jag har lovat mig att alltid leva i nuet och göra allt jag kan för att mitt liv ska bli världens bästa liv. Jag har världens bästa familj utan att överdriva, jag har verkligen det. Dem är mitt allt.
Ilskan bara bubblar upp inom mig. The Carrie Diaries som jag läser nu är faktiskt bra, efter mina höga förväntningar från hela början tänkte jag innan jag började läsa boken att den kanske ändå inte kommer vara så bra, att allt bara är nedskrivet för att Candace Bushnell vill casha in lite mer pengar. Men den är bra, faktiskt väldigt bra.
Nu har jag dock bara några 20-tal sidor kvar och känslorna har börjat bubbla upp på riktigt. Jag känner så väl igen mig i vissa känslor och händelser att det känns som att jag ibland blir Carrie för en sekund. Jag läser om ett brutalt svek och påminns och känner. Fantastisk bok måste jag säga, men i och med den här jävla fantastiska boken som jag faktiskt tycker mycket om får jag panik.
Hatet bubblar upp återigen och byggs på ytterligare, den råa viljan att få en värdig hämnd och den enorma förvirringen och besvikelsen likaså. Jag påminns om hur vidriga, känslokalla personer det finns här i världen vilket jag med ett tappert försök hade lyckats stänga in långt inom mig. Kanske blir boken så fantastiskt bra och hemsk på samma gång för att den ligger väldigt nära. För att jag inte har fått min hämnd men så fantastiskt gärna vill ha den.
Det är nog svårt att döma boken i förväg. Antingen sugs man in i den som jag, eller så blir det en rejäl tabbe. Mycket handlar förmodligen om just igenkännelse.
Vad fantastiskt skönt det var att skriva av sig. Att bara få reda ut alla tankar i text och bli av med dem. Kändes som en enorm lättnad.. Igår var vi ute och snorklade och hade turen att se en massa apor på en klippa på vägen. Thailand är och kommer nog alltid vara det vackraste landet jag vet just för alla fantastiska djur, all natur och alla minnen. Det var helt otroligt, däremot brände jag mig för tredje jävla gången på en fanskaps-manet. Varför händer det alltid mig?!
Nu är det två dagar kvar och det känns både hemskt och bra. Det ska bli så skönt att komma hem, nu har vi vilat i två veckor och inte gjort mycket mer än att ligga på stranden och bada i havet och träffa folk. Jag har vilat klart känner jag, jag är full med ny energi och är redo att komma hem. I samma stund känns det inte särskilt kul att lämna det här paradiset. Men jag har nog mest sköna känslor konstigt nog, jag känner faktiskt att det ska bli skönt att komma hem. Det låter verkligen inte som mig det här, vet inte riktigt vad Thailand har gjort med mig. Men jag är nästan 100 på att jag kommer vilja tillbaka sekunden jag sätter foten utanför flygplanet. Nu ska jag njuta de sista dagarna. Imorgon kanske vi ska till ett vattenfall och se världens finaste apor. Sen har vi nyår kvar också, och jag kan lova att mina önskningar, löften och allt vad det är blir stora, enormt förändrande och många. Det blir ett nytt år, det som har hänt tänker jag lämna här i Thailand.
Nej nu när jag läser det här och kollar ut från balkongen inser jag hur fantastiskt vi har det. De sköna känslorna är i vanlig ordning nästan borta på en sekund. Nu vill jag inte hem för fem öre!! Till det kalla, nej nej nej usch usch usch!
Jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Det här är bland den bästa resan jag har varit på, kommer inte ihåg de allra bästa när jag var liten (bara för att jag var med världens bästa hela familj i Thailand och på många andra fantastiska ställen) men den här rankas oerhört högt. Vackert hotell, fantastisk strand, världens finaste personal, staden är underbar och människorna är rena rama förebilden för vänlighet. Samtidigt har den här resan varit bland de jobbigaste. Pappa är inte här och det förstör självklart inte minnena, men det är bland det jobbigaste jag har gjort det senaste året. Att vara i Thailand utan honom var innan vi kom hit absolut ingen big deal, inget hinder eller något jag trodde skulle bli jobbigt, men vad fel jag hade. Minnena bubblar upp och hela jag blir ett enda sentimentalt vrak. Något som inte har gjort det lättare är årsdagen som var igår, den 26:e december 6 år efter tsunamin. Hemma har jag en god vän som miste sin bror och självklart ville vi även hedra fina Linus med en rislampa. Så två rislampor släpptes upp i det blå och det var så vackert, men så tufft. Gårdagen gjorde mig från att vara ett sentimentalt vrak till ett förstört vrak. Jag har brytit ihop när jag just nu befinner mig i världens vackraste land på världens finaste hotell några meter ifrån en underbar strand.
Jag ska försöka lappa ihop mig, jag hade inte en blekaste aning om att allt skulle bli så tufft. Hela jag har bara bleknat bort de senaste dagarna känns det som. Men nu måste jag njuta, skjuta undan det här jobbiga. Imorgon ska vi snorkla och förhoppningsvis komma på andra tankar. Några dagar kvar nu, det blir bra. Det här fixar jag.
Såhär ser min vardag ut på ett ungefär. Stranden blir mitt nya hem för ytterligare en vecka till. Vi vaknar, tar en massage, går ner till stranden, äter fried chicken med ris, solar mer, badar i dessa fantastiska vågor, äter ananas och melon, solar ytterligare, går hem - duschar och blir lite fina och går ut och äter middag. Jag har fått en riktig rehab-vecka hittills med världens bästa familj. Pappa saknar jag mer än mest, önskar så att han vore här dock. Några tårar blev det ikväll en julafton utan bästa pappsen..
Imorgon ska vi .. sola, bada, äta, sola och bada igen. Det är så fantastiskt det här, vi har träffat så fina människor, fått så fina nya vänner, haft så kul och fått så många skratt. Det var länge sedan jag hade en sådan här fin semester. Imorgon ska det bli finare och vi kommer nog tuppa av. Ni får hålla tummarna på uppdatering, annars ligger jag nog däckad av solen.
Om ungefär 12 timmar åker vi. Det ska bli så obeskrivligt skönt och jag hoppas att allt släpper när vi väl är där. Just nu gör allt så ont, jag måste släppa allt men jag kan inte. Jag kan bara inte låta det vara. Låta det komma undan. Det gör så ont, varje tanke blir en tår. Allt gör ont nu.
Ville ha något simpelt så nu får det se ut såhär ett tag. Satan i gatan alltså, har åkt på en förkylning igen. Jag får förbereda mig på ett helvete på planet imorgon, är helt tjock i huvudet. Men så ska vi ju bort till värmen, det ska bli så underbart. Sista provet och inlämningen idag sen är jag fri kära vänner, fri!
Jag vill vara kär. Sådär olidligt kär som det beskrivs i låtar. Jag vill känna pirret i hela kroppen, tänka på honom och inte kunna stoppa leendet. Gå ensam hem i kylan och få det där samtalet, prata och känna en varm känsla sprida sig i hela kroppen. Ha någon att åka hem till och mysa med och få den där närheten som gör hjärtat alldeles varmt och mjukt. Inte kunna tänka på någonting annat än det, inte kunna göra läxor eller prata om något annat. Jag vill vara kär och inte behöva tänka.
Nu är det två dagar kvar tills vi åker. Det känns helt sinnessjukt, har nog inte förstått det än. Har nog inte förstått hur härligt det kommer bli än heller. Allt jobbigt ska bara lämnas kvar här, inte för att det finns så mycket kvar lyckligtvis! Det blir jag, stranden och en bok i två veckor. Det ska bli så härligt att bli brun och fräsch igen, och att bara få komma till Thailand. Det kommer aldrig bli samma sak, minnena förändras inte, men bara att få vara där. Thailand är lycka för mig. Det fanns inga problem där, hela familjen var samlad och vi levde världens bästa liv tillsammans.
Är det klyshigt att säga så? Töntigt? Hel fel? Jag skiter i det. Det är vad jag tror mest på. Den 'tro' har orsakat mig mycket smärta och säkert ännu mer att komma. Men också känslor så varma att jag aldrig kommer kunna beskriva dem." - Michaela Forni
Jag kommer aldrig sluta tro på kärleken. Även om den har orsakat mig så mycket smärta. Aldrig att jag slutar tro.
Fan alla inlägg jag har slösat på den här skiten, all tid, allt jävla ork och slit. När du hela tiden har ett fel i huvudet på riktigt. Äckel. Idiot. Ditt spel kommer fälla dig själv. Men nu är du åtminstone ute ur mitt liv, för gott.
Jag vet, min design ser ut som ett helvete. Jag ska göra något åt det men nej jag orkar inte nu. Har fått tillbaka den där jävla nackvärken också. Fast hade en bra dag ändå för går med så sjukt underbara personer. Babblar bara på sådär nu, sådär tråkigt, kallprat liksom. Inge bra, inge kul att läsa. Men har inget att skriva eller prata om.
Jo, imorgon ska jag träffa min fina Therese och min fina Emmy. Det ska bli underbart. En myskväll med dem, åh. Nu blir det sådär som jag hatar. "Idag har jag.... och imorgon ska jag blabla.." Usch.
Nej det här blev nog mindre vettigt än vad jag känner mig som just nu. Helt virrig. Fast glad också.
Nej fy. Hejdå.
Update: Nu ser det väl någorlunda okej ut med designen. Kanske ska ändra färg dock. Och bloglovin' måste ändras..
If you're going through hell, keep going. Fan vilket bra citat! Vilka förändringar som har skett på så kort tid. Allt handlar om kärlek. Man börjar undra om det verkligen är värt det. Men klart det är. När man faller måste bara vännerna finnas på plats. Det är allt som betyder något, och jag vet hur mycket det är värt. Vänner är guldvärda i alla situationer. Men vilket helvete det är, och vilket trippelt helvete för en annan. Men det är bara att gå, så skymtar ljuset i tunneln till slut. Chocken är över, allt är bearbetat. Med vännerna vid ens sida. Det blir bra, och det som händer är menat att det ska hända. Åh vad jag har sagt "det blir bra" för mycket på sistone. Bevisar bara vilket helvete de senaste månaderna har varit. Och då ska jag finnas där som du för mig. Det blir bra.
Här skulle jag vilja vara. Eller jag skulle snarare vilja att rummet kom till mig. Att täcket la sig på min säng, mattan på golvet. Skrivbordet ställde sig själv vid mitt fönster, taket åkte upp ett antal meter, silkeskuddarna hoppade i sängen. Gardinerna upp, stolarna ställdes på plats. Den vackra byrån skulle stå bredvid sängen sådär, med lampan på. Och sänggaveln, nästan det finaste, bästa. Kom till mig bara.
Jag valde att smälta in i mängden...... Det blev en beige mysig sak.
Börjar komma ikapp skolan nu också, allt känns bra. Och jag får träffa mina fina underbara vänner imorgon och bara prata och mysa. Julmysa.
Aldrig varit såhär julmysgalen tror jag, det är helt sinnessjukt. Jag brukar inte tycka julen är märkvärdig. Men hör och häpna, här går jag runt i lägenheten och äter lussekatter och tänder ljus. Lyssnade även på julmusik igår. Vad händer med världen? Mysigt är det i alla fall.
Känner att jag måste börja utrusta mig inför denna kyla. Vill så gärna ut nu nu nu, även om jag kommer frysa arslet av mig när jag väl är ute. Vill bara ut och andas av den friska luften. Suttit inne med alla möjliga sjuksymtom i två veckor så börjar få lite smått panik. Men i alla fall, den här mössan, jisses vad alla köper den nu. Men den är så snygg. När något blir inne, blir det verkligen inne, sprider sig som en våg över allt och alla. Funderar på att hänga med i vågen. Den är ju så gosig!
Idag känner jag mig något friskare, faktiskt nästan helt frisk. Jag vill bara ut, ut i snön. Så har jag inte känt på länge kan jag säga, men jag saknar faktiskt att frysa lite. Att gå runt på stan, åh!! Att träffa vänner, jag har inte träffat mina fina på två veckor nu. Det är sinnessjukt. Adventsljustaken är uppe, stjärnan med, lussebullar gjorda, första varma chokladen dracks igår och pepparkakor inköpta. Den här julen trodde jag skulle bli jobbig, riktigt tuff, men hela jag fylls av en mysig känsla när jag tittar ut och ser snön. När jag tänker att det är 17 dagar kvar tills vi får jullov och vi åker till Thailand. 24 dagar till julafton. En månad till ett nytt år. Jag tycker bara att det är så mysigt det här året och det förvånar mig. Hela jag är fylld med ny energi efter lunginflammationen. Jo, jag har haft tvåsidig lunginflammation och en hostbakterie och legat på sjukhus. Glömde nog säga det, haha.
Ni får ha en bra dag. Det ska jag ha. Nu ska jag plugga för första gången på två veckor!
Kollar på Oprah just nu och Steve Carell och Tina Fey var just där. Har ni inte sett Date Night har ni gått miste om riktigt satans mycket skratt! Den är så underbar och dem är så fantastiska tillsammans, jag vred mig av garv ett antal gånger kan jag ju säga. Vilken jävla fullträff rollsättarna satte!
