Strax - kanske världens bästa band med världens bästa musik. Är kär i nästan varenda låt i det nya albumet "Framme". Dem är så bra. Så jävla bra. Musik ligger mig verkligen nära hjärtat. Det kan betyda så mycket. Blir lycklig av deras musik. Sätter på högtalarna och höjer volymen. Åhh, "Aldrig bättre".
Den här kvällen har varit bättre än någon annan på väldigt länge. Jag har pratat med mamma. Bara pratat och gråtit. Vad jag älskar henne. Jag har fått hjälp och stöd. Berättat om mina svårigheter och hur jag känner mig, vad jag är ledsen för och vad jag vill bli bättre på. Tänk att livet kan vara så komplicerat och tufft. Det känns som att livet hittills bara har varit. Det har inte varit något mer än roligt, jobbigt, underbart och hemskt. Men nu inser jag att det är mer. Att det krävs en hel del av mig själv för att leva och må bra. Det är tufft att leva. Man kommer gå igenom mycket hemska saker, få både bra och jobbiga erfarenheter. Inte för att jag vet så mycket om det. Men lite i alla fall. Jag inser först nu vilken hemsk människa jag har varit med om. Hur oerhört orättvist och rent ut sagt elakt jag har blivit behandlad. Men nu har jag med mig det. Och jag vet mer. Vad jag ska och inte ska göra. Och det är ju bra.
Jag känner mig lättad. Som att en sten har lämnat mina axlar. Mina ögon är tomma, för ett tag i alla fall, och jag mår bra. Faktiskt bra. Jag lever ett bra liv. Man får inte glömma vad man lever för, vad man är tacksam för. Man ska inte sträva efter något hela tiden, det brukar jag göra. Och det är så fel. Så enormt jävla fel. Man ska faktiskt leva för det man har och vara tacksam för nuet. Det är något jag har tänkt på mycket på sistone. Livet är här och nu. Varför hela tiden sträva efter något bättre? Varför inte bara vara nöjd med det som finns.
För jag har det fan förjävla bra. Jag har alla jag älskar nära mig. Jag har fantastiska vänner. Jag har inte förlorat någon nära. Jag har en underbar familj. Det vore bara själviskt att sträva efter något mer när många andra har det så mycket sämre. Jag har det bra. Och jag är älskad. Det är viktigt att komma ihåg.
"Jag tror såhär... om något är dåligt i ditt liv, gör någonting åt det. Om det inte hjälper, ta bort det. Om något tynger ditt hjärta, lätta det. Om något känns jobbigt, lös det. Vänta inte på att saker ska hända. Se till att de händer. Låt de hända. Välkomna misstag och äventyr. Lita på att de som älskar dig alltid vill dig väl. Lita på att du alltid vill väl till de du älskar. Våga göra hellre än att ångra. Skratta åt dina misstag och lär dig att vara stark. Våga visa svaghet. Älska högt och mycket hellre än försiktigt. Håll aldrig tillbaka. Stanna upp och tänk efter, är jag där jag vill vara? Gör något åt det annars. Njut när det är fint och håll ut när det är fult. Var tacksam. Kanske har jag aldrig varit så lycklig som jag är just idag. Fylld av värme och kärlek. Livet är snällt nu. Just nu och här. Nu kommer M och hämtar upp mig, vi ska spela kort och äta våfflor."
Av Forni.
Känner igen mig i henne. I hennes tankar. I hennes filosofier och tankar. Det blir jag lite stolt över. Hon är så bra. Jag vet bara inte riktigt vad som är glädje just nu. Jag fylls ofta av en enorm värme och blir så enormt glad i hjärtat att jag nästan är på gränsen till att börja gråta. Vad är det för känsla egentligen? Hur mår man då? Vad känner man då. Är jag glad eller ledsen. Jag vet inte. Känns som att mitt liv är en enda stor röra just nu. Jag vet varken ut eller in. Vet varken vad jag gör eller vad livet går ut på. Blir lite stressad och börjar tänka ännu mer. Har kommit in i en jävla veva om livets mening och allt sånt. Vad sjutton liksom..
Jag går och tänker. Känner hopp. Känner en stor sorg. Ställer mig frågan vad livet går ut på. Hur man ska leva. Vad meningen med att leva egentligen är. Strävan efter kärlek och lycka kanske. Men då går ju livet ut på en väntan. En förjävla lång väntan. Som en karusell. Jag undrar också hur jag blev såhär. Hur jag började tänka så mycket, så djupt. För mycket motgångar kanske. Folk som har lämnat och dött. Känslan av att bli övergiven. Jag är så rädd. Ingen förstår nog. Men det är min största skräck. Sitter kvar sen den där dagen. Men vad är då meningen med livet. När det är förjävligt? När folk tas ifrån oss och lämnar ett helvete bakom sig. De kommer aldrig bli helt lyckliga igen. Vad fan var det bra för?
Fan alltså. Bröt ihop idag. Det är för jobbigt det här. Att veta hur ont ni har, att veta vilken ofattbar smärta ni lever med varje dag. Att veta att ni mår dåligt och att inte kunna göra något åt det. Att veta att världens bästa är borta. Att han inte finns. Jag skrattar nästan. Det är oförståerligt, det är för ofattbart för att vara sant. Det är ett stort jävla skämt. Jag undrar varför. Vad var meningen. Vad är meningen med livet? Finns det en mening för allt? Jag vill gärna tro det. Att allting har en mening, ödet. Men vad är meningen med det här då? Vad finns det för mening med att bara vissa blir sjuka eller dör? Vad finns det för mening med att bara vissa mår dåligt och andra bra? Vad är meningen med allt?
"Linus. Vet du att du har två egna sidor på Facebook. Där folk kan skriva till dig. Berätta vad dem känner. Jag gör det ganska ofta. För att jag saknar dig så mycket. Det finns så fina texter om dig där. Colin skrev så fint på din födelsedag, han skrev grattis och berättade hur glad han är att han träffade dig. Att han har försökt spela gitarr som dig. Och att ni ska ses snart. Jag hoppas att vi också ses snart. Jag tror inte du vet hur mycket du betyder, hur jobbigt det här är. Att gå igenom livet utan dig. Men jag ska försöka berätta.
Jag minns dig som en ängel Linus. En ängel för mig är världens bästa. En som tar hand om alla, som vill alla väl. En som är vän med alla, en som är god rakt igenom och en som får folk att må bra och skratta. Så minns jag dig Linus, och det gör alla andra också.
Jag minns ditt leende på väg att brista ut i ett skratt, det jag alltid blev mött av i korridoren i skolan och hemma hos er. Jag minns dina fina ögon bakom glasögonen, alltid så glada. Och jag minns din fina röst, alltid så entusiastisk. Men framförallt minns jag din glädje. Den är svår att inte komma ihåg. Du var alltid så glad. Alltid så snäll mot alla. Alltid så fantastisk mot din familj. De saknar dig Linus. Det är jobbigt att se på. Du betyder mer än du kan ana, jag ser upp till dig. Jag hoppas att jag en dag kan vara lika fantastisk som du. Jag hoppas att så många människor kommer även på min begravning. Och jag hoppas att folk kommer minnas mig som vi minns dig. Jag kan bara tänka mig hur otrolig du hade blivit som en man, som en pappa och som en morfar. Efter dig finns ett stort hål. Och det kommer krävas mycket för att leva med det.
Ibland sätter jag på Sweet Child of Mine och Brusa högre lilla å. Då tänker jag på dig. Och på din begravning. De två låtarna spelades då, dina favoritlåtar. Jag ser dig framför mig då du sitter på en stol och spelar på din gitarr. Du var så duktig. Det är så häftigt att du hade ett så stort intresse.
Du finns fortfarande kvar hos oss Linus. Vi tänker på dig och ler. Du har haft ett så stort inflytande. Du finns kvar i våra hjärtan. Jag ser upp till dig. Och jag tror att du vet det. Jag tror att du vet hur mycket vi älskar och saknar dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Och jag kommer alltid sakna dig. Idag, imorgon. Alltid."
Till dig. Från alla som älskar dig. Mitt hyllningstal som jag höll förra terminen. Nu har det gått två år. Imorgon. Det går inte att förstå. Jag gråter fortfarande. Förstår fortfarande inte. Allt är obegripligt. Det mest obegripliga är att du inte längre finns. Att din familj har förlorat en son, en lillebror och världens finaste kille och vän. Det är orättvist. Jag blir förkrossad. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Jag förstår inte.
Haha har inte skrattat så mycket på länge, helt underbar!
"Kom hit, amen skynda dåee!" till farmor, och "Å sen får man döda hon själv, brukar ha en vattenhink så brukar jag dränka'on". Haha världens underbaraste kille.
Jag förstår inte. Utstrålar jag något som får killar att tro att de kan behandla mig hur som helst? Att jag inte betyder så mycket. Att jag inte är så viktig. Det räcker nu. Jag tar inte mer skit. Oavsett hur pyttelite eller mycket det är. Jag får nog. Jag känner också. Jag bryr mig också. Jag finns också. Jag är också viktig. 2012 är ett år där jag inte tar något som helst skit. Så är det. Så får det bli.
Jag har tänkt på att jag tänker för mycket. Ha ha.. Komiskt. Men ändå. Hur onödigt det är. Jag lever inte riktigt i nuet, tar inte vara på det nuvarande. Jag tänker på annat, på sådant som kan bli, som har varit, som är jobbigt, som inte är bra. Jag måste leva mer i nuet. Jag måste sluta tänka. Sluta oroa mig. Det som händer, det händer. Jag tror att det mesta har en mening. Och om det är meningen kommer det bara hända. Utan svårigheter. Det blir bra. Allt slutar bra. Allt kommer alltid bli bra.
Det är helt sjukt vad folk accepterar skit idag. Speciellt tjejer, från killar. Vi accepterar så mycket skit, vi tror att det ska vara så, att det är så det går till, att det är normalt. Mitt viktigaste nyårslöfte är att inte ta någon som helst skit. Av någon. Men framför allt av killar. Har en tendens att hamna i sådana situationer. Med sådana killar. Som inte ser mitt värde. Som bara ser mig som en person. Som kan utnyttjas. Det är viktigt att komma ihåg. Att det är fel. Man ska inte behöva ta skit. Man ska inte behandlas dåligt. Om man tycker något är fel ska man inte acceptera det. Man ska säga ifrån, sluta upp att umgås med sådana personer. Man ska lita på sin instinkt. Det är bland det viktigaste jag har lärt mig. Att det inte ska vara så. Skit är inget vi ska ta för att vi gillar någon, vilken känsla som än uppfylls av en speciell person. Det är fel fel fel. Kom ihåg det.
Fick Zlatans bok av mamma häromdan. Min kärlek till fotboll går inte att beskriva, det ligger så nära hjärtat. Det är vad jag växte upp med. Jag var duktig, stolt över mig själv, kunde släppa mig fri på planen, släppa ut all ilska och kraft. Skjuta fantastiska bollar, visa upp mig, impa på folk, bara vara mig själv och må bra. Den känslan jag hade på plan går inte att beskriva. Jag kände mig så jävla grym, som om jag var världens bästa. Inget och ingen kunde hindra mig från något. Vissa stunder funderar jag på att börja igen. Jag saknar fotbollen så enormt mycket, ibland så att det gör lite ont.
Nu har jag kommit igång med boken, har halva kvar och jag kan inte sätta ord på hur fantastisk den är. Jag kommer ihåg när jag var liten. Jag var lite rädd för Zlatan. Jag tog ledigt en dag från skolan för att titta på landslagets träning och efteråt fick jag allas autografer. Jag kommer ihåg att jag fick böja mig ner så att Zlatan kunde skriva på min tröjrygg. Jag var rätt skraj. Han var väldigt nonchalant och dryg. Men ändå så jävla ball. Det förstår jag nu. Man förstår allt av boken. Jag ser upp till honom mer än någonsin. Han är en idol. En legend. Han har kommit så långt trots så mycket. Han har visat vad han går för, slagit sönder fördomar och skit. Jag vill knappt gå och lägga mig för att den är så bra. Och nu börjar jag sakna fotbollen ännu mer. Fan alltså. Tänk att vara som honom. Det sjuka är att jag känner igen mig. I hur han är på plan. Hur förbannad. Han behöver action. Han behöver bråk. Jag var som en tjur på plan, bokstavligen talat. Förbannad om det inte gick som jag ville. Jag är glad att jag känner igen mig. Tänk vad sjukt. Tänk att få träffa honom någon gång igen. Bara förklara hur mycket jag ser upp till honom. Hur ball han är i mina ögon.
Det var längesen jag läste Carolinas blogg senast. Hon är ju gravid nu. Herregud. Och så vacker. Tänk att hon ska bli mamma nu. Stadga sig med Alexander. Och bilderna från Bali. Längtar tills jag åker. Om ett år nu ungefär. Wow.
Finns så många bilder med autocorrect, vilket i och för sig är ganska roligt att läsa ibland, har även hänt mig några gånger, men tyckte bara att den här var så jävla klockren. Bara sänker autocorrect så jävla hårt.
Det spelar ingen roll vad det är. Om du blir glad av det, följ det. Var med honom, le, var glad. Glädjen får styra mig 2012. Förra året var det tårarna.
"Jag sa till Marith igår att tror du 2011 blir året då vi blir vuxna? Året man lär sig ta en örfil, svälja smärtan och förhindra krig."
Den här dagen för ett år sedan låg jag med en extrem ångest och ögon svullna av nattens alla tårar.
Jag tror det var därför jag var så rädd för idag. Jag har inga bra minnen kring nyår, varken afton eller dagen efter.
Men igår var magiskt. Och jag är så tacksam.
Klockan är halv tre på nyårsdagen. Det är första dagen på 2012. Jag har städat undan lägenheten efter de fyra dagarna vi har ätit middagar och haft tillställningar här, spontana som planerade.
Jag har plockat och fixat och sen åt jag en lång frukost.
Mina vita byxor som jag bar igår var svarta när jag vaknade, jag trodde det var kört, men en vända i tvättmaskinen och nu är de som nya.
Jag har massa god mat i min kyl, tre par nya skor i min hall, ett gäng goda nya viner på diskbänken och början på en ny bok.
Tack. För att jag får må bra idag. Verkligen, verkligen tack.
Och till er, mina hjärtan, gott nytt år. För vissa kanske gott nytt liv. Nu gör vi det här till vårat bästa år. Sluta ta skit, sluta se söndergråtna kinder som en del av vardagen, sluta göra illa er själva, sluta vara olyckliga. Börja ta hand om er. Jag älskar er."
Åh vad jag älskar den tjejen. Det sista. Sluta ta skit, sluta se söndergråtna kinder som en del av vardagen, sluta göra illa er själva, sluta vara olyckliga.
Nyårsafton kan vara höjdpunkten på året, eller kanske inte riktigt, men det kan vara riktigt riktigt jäkla bra. Eller så suger det. Jag kommer ihåg förra nyårsafton i Thailand. När det var varmt och vi klädde upp oss och var bruna. Åt en riktigt god middag och gick upp med en annan familj på deras takterass. Precis bredvid oss sköts det upp raketer och precis ovanför oss smällde dem. Det var så fantastiskt vackert och 2011 kunde inte ha börjat mycket bättre. Det nyåret är svårslaget. Allt som fattades var pappa. Annars var det perfekt.
Igår sög det ganska hårt om man jämför med det. Det var bara jobbigt. All denna press och all hets om att man ska ha så roligt man bara kan och att man ska festa som aldrig förr. Man måste ha något att göra, det ska man bara ha, annars är det ju "pinsamt".. Igår åt vi i alla fall en mysig middag, hoppades på att något skulle dyka upp, var inställda på det. Vi var ju tvungna att ha kul på nyår. Men det slutade med att vi hamnade framför Svensson Svensson. Och det var ju mysigt på sitt sätt. Fan vad jag hatar nyår när allt går snett. Nej, jag hatar nyår hur som helst. Som jag läste någonstans igår, det är inte så jävla mycket att fira. Att ett nytt år kommer, att ytterligare ett har försvunnit. Inte särskilt kul tycker jag. Blir snarare rädd. För att tiden går så fort. Vill helst inte fira det..
Men bara för att så skriver jag något om det här nya året. Mina förhoppningar. Det ska bli ett bra år. Jag har mina två viktiga nyårslöften. Dem ska jag försöka uppfylla och jag ska vara lycklig. Det vill jag vara i år, det ska jag vara, jag tillåter inte mig själv något annat. Det kommer hända så satans mycket grejer. Studenten, skivor, resa utomlands, upptäcka, lära känna nya människor, bara leva livet.
