"Linus. Vet du att du har två egna sidor på Facebook. Där folk kan skriva till dig. Berätta vad dem känner. Jag gör det ganska ofta. För att jag saknar dig så mycket. Det finns så fina texter om dig där. Colin skrev så fint på din födelsedag, han skrev grattis och berättade hur glad han är att han träffade dig. Att han har försökt spela gitarr som dig. Och att ni ska ses snart. Jag hoppas att vi också ses snart. Jag tror inte du vet hur mycket du betyder, hur jobbigt det här är. Att gå igenom livet utan dig. Men jag ska försöka berätta.

Jag minns dig som en ängel Linus. En ängel för mig är världens bästa. En som tar hand om alla, som vill alla väl. En som är vän med alla, en som är god rakt igenom och en som får folk att må bra och skratta. Så minns jag dig Linus, och det gör alla andra också.

Jag minns ditt leende på väg att brista ut i ett skratt, det jag alltid blev mött av i korridoren i skolan och hemma hos er. Jag minns dina fina ögon bakom glasögonen, alltid så glada. Och jag minns din fina röst, alltid så entusiastisk. Men framförallt minns jag din glädje. Den är svår att inte komma ihåg. Du var alltid så glad. Alltid så snäll mot alla. Alltid så fantastisk mot din familj. De saknar dig Linus. Det är jobbigt att se på.
Du betyder mer än du kan ana, jag ser upp till dig. Jag hoppas att jag en dag kan vara lika fantastisk som du. Jag hoppas att så många människor kommer även på min begravning. Och jag hoppas att folk kommer minnas mig som vi minns dig. Jag kan bara tänka mig hur otrolig du hade blivit som en man, som en pappa och som en morfar. Efter dig finns ett stort hål. Och det kommer krävas mycket för att leva med det.

Ibland sätter jag på Sweet Child of Mine och Brusa högre lilla å. Då tänker jag på dig. Och på din begravning. De två låtarna spelades då, dina favoritlåtar. Jag ser dig framför mig då du sitter på en stol och spelar på din gitarr. Du var så duktig. Det är så häftigt att du hade ett så stort intresse.

Du finns fortfarande kvar hos oss Linus. Vi tänker på dig och ler. Du har haft ett så stort inflytande. Du finns kvar i våra hjärtan. Jag ser upp till dig. Och jag tror att du vet det. Jag tror att du vet hur mycket vi älskar och saknar dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Och jag kommer alltid sakna dig. Idag, imorgon. Alltid."

Till dig. Från alla som älskar dig. Mitt hyllningstal som jag höll förra terminen. Nu har det gått två år. Imorgon. Det går inte att förstå. Jag gråter fortfarande. Förstår fortfarande inte. Allt är obegripligt. Det mest obegripliga är att du inte längre finns. Att din familj har förlorat en son, en lillebror och världens finaste kille och vän. Det är orättvist. Jag blir förkrossad. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Jag förstår inte.